keskiviikko 21. syyskuuta 2011

Asuntorintamalta ei mitään uutta

Pelkkiä pettymyksiä siis. Huomiseksi tilattu vielä yhdet homekoirat lompakkoa köyhdyttämään. Yksi-kaksi kohdetta tutkittavana. Sitten tekisi mieli luovuttaa. Mutta kun ei vaan voi. 

Ikävöin tavaroitani ja omaa arkea. Itken sitä, että kaikki aika menee asunnon etsimiseen, enkä ole esimerkiksi neljään viikkoon liikkunut yhtään. Välillä kiukkuan sitä, että juuri se esine, jota tarvitsisin kipeästi, on jossain siellä. Hetken päästä pakattuna varastoon, nyt vielä homeen keskellä. Itkut.

Työt hoidan miten sattuu, minimitasolla. Sekin harmittaa, tuntuu, että olen kamala ihminen. 

Toisaalta välillä aina muistan, miten onnekas olen: minulla on pysyvä työ, lainarahaa saatavilla, toistaiseksi olen terve ja minulla on myös terve, ihana tyttö. Vain koti puuttuu, mutta on paikka, jossa turvallisesti olla. Sekään ei ole itsestäänselvyys. 

Enkä ole hassannut kuin muutaman tonnin rahaa. Olisi voinut käydä köpelömminkin.

sad



Fortfarande kör livet sina egna, dystra vägar. Jag orkar inget specieltt, utan sitter flera timmar per dag på nätet och letar efter ett hem. Det känns nästan omöjligt: ni kan inte ana er, hur många av dessa gamla byggnader av Berghäll och östra stadsdelen luktar illa. 

Det är i och för sig naturligt att det finns mögel inom mer än femtio år gamla byggnader, men hur kan det vara överallt? Samtidigt är nya byggnader för hastigt gjorda, mögel kan växa även i några veckor gamla hus. Man lämnar ofta för mycket fukt inom element, den försvinner genom tiden, men samtidigt mögel, som alltid börjar växa om fuktighet är för stor, blir kvar och fortsätter att leva med hjälp av luftens fukt, även om fukten inom elementen försvinner. Så blir det enormt svårt att hitta mögel med hjälp av en fuktighetsmätare. Mögelhund hjälper till, och svåra och dyra mikrobiologiska undersökningar. 

Det är sagt att jag inte flyttar någonstans utan en mögelhundundersökning. Även om det kommer att kosta flera tusen spänn. Man kan inte spara på bekostnad av sin hälsa.

Oj, hur jag önskar mig att allt vore bara som vanligt. Men jag tror att jag aldrig haft ett precis vanligt liv. Så är det bara. Minst om man tänker på mina boendearrangemang: jag har nästan aldrig bott ensam, fast jag mötte min förste man, Veikko, så sent som på 27 års ålder. 

Det har hänt så mycket under de senaste sju år: 2004 bestämmde mig äntligen vad jag skulle bli som vuxen, slutade på mitt dåvarande jobb, började plugga på heltid igen, 2005 mötte Veikko, flyttade ihop med honom, upptäckte att ha flyttat till en mögellägenhet, flyttade bort, bodde i ett hemskt läge under ett och ett halvt år, 2007 flyttade tillbaka till Veikkos renoverade hem, blev gravid, tre svåra år med problem som jag inte kan skriva här, 2009 gifte mig med Veikko, började jobba på riktigt efter tio års universitetsbana, 2011 fick en bestående tjänst på samma skola som jag hade börjat två år tidigare, slutligen skillsmässan och det här hemska lägenhetsproblem, som egentligen inledde mitt nästa sju år. Jag är nämligen en person, som tror att livet går i sju års perioder, fast jag började räkna mina första sju år från året 1997 då jag flyttade hemifrån, alltså bort från föraldrarnas hus.

Mer om de första sju år senare, de var faktist mycket tuffa också, inte minst på grund av det här ljuvliga svenska språket!

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti